Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

Höst i norra Karelen

Ruunaa rekreationsområde öster om Lieksa lämpar sig utmärkt för en höstlig veckoslutsvandring som även tonåringar uppskattar – trots nattkyla och snöslask.

Jag hade lovat barnen att vi under höstlovet skulle göra en tvådagars lättare vandring i Ruunaa strövområde drygt 20 kilometer öster om Lieksa i norra Karelen. Efter att jag sett över vår utrustning och följt med väderrapporten beslöt jag att förlägga vandringen till början av oktober.
Som barn vandrade jag mycket i Ruunaa. Då var området ännu inte speciellt populärt och det lockade inte heller sportfiskare i högre grad. Van­dringslederna, vindskydden och vägarna förbättrades på 1990-talet och fler mänskor började söka sig till området. Under de senaste 20 åren har jag oftast paddlat då jag besökte Ruunaa. Nu var det alltså hög tid att gå den 31 kilometer långa Forsrundan (Koskikierros) på nytt och återse de bekanta landskapen.
 

På fredagen snöade och blåste det hårt i Lieksa och jag var rädd att alla granna löv skulle ha blåst ned från träden. Den här rädslan visade sig vara obefogad. Fastän det fallit ställvis upp till 10 centimeter blöt snö, hade inte vinden varit så kraftig som utlovats och löven fanns kvar på träden. På lördagen fanns det ännu rätt mycket snö kvar på vägarna och i skogen. Det visade sig vara ett klokt beslut att byta till vinterdäck ännu sent på fredag kväll.
Vi lämnade bilen nära Ruunaa vandrings­centr­um på Neitikoski parkeringsplats och började gå Forsrundan medsols. Stigen går här i lätt terräng i gammal granskog, öppna tallmoar och kärr. På de blötaste ställena finns spångar att gå på.


Men älvfåran var verkligt torr. På våren rinner här säkert fyra gånger mer vatten än det vi nu såg. Då är bruset från forsarna mäktigt. Nu skulle även oerfarna paddlare utan problem klara av att ta sig utför forsarna.
Efter en matpaus tog vi oss över älven på en hängbro. Vi var nu vid ruttens nordligaste punkt. Så här långt hade vi gått uppströms längs stranden, nu svängde vi nedströms. 


Då jag stod på stranden reflekterade jag över att det nog är trevligt att röra sig på land med ryggsäck, men att lusten finns kvar att färdas med kanot på det strömmande vattnet. Det skulle ha varit skönt att låta strömmen föra en framåt och samtidigt beundra björkarna som lyste i gult längs stränderna. En paddlare är alltid en paddlare. 
Jag förstår inte varför vandringsleden i 2,5 kilometer går längs en grusväg inne i strövområdet. Det här är hela ruttens minst intressanta del. Ändå var det här vi såg de enda skogshönsen under hela veckoslutet. 
Efter att vandringsleden avviker från vägen bär det uppåt mot Huuhkajanvaara. Uppe på bergets topp finns ett utsiktstorn, där man ser ut över det storslagna landskapet i riktning mot Neitijärvi. På sjöns östra sida finns höga skogbevuxna berg. Här är också Ruunaa naturskyddsområde beläget.

För övernattningen hade jag två alternativ. Om vinden var nordlig skulle vi gå till Onkilampi vindskydd som ligger bakom en skyddande kulle vid en skogstjärn. Om vinden var västlig eller sydlig skulle vi bli på udden Saunaniemi på Neitijärvis södra strand. En varm västanvind fick oss slutligen att välja Saunaniemi som övernattningsplats. Jag hoppades kunna fotografera norrsken över den mörka sjön, eller åtminstone få bilder av stjärnhimlen. Utsikterna för norrsken var störst först på söndag kväll, men jag hoppades att få se något redan på lördagen.
Skymningen kom med en vacker solnedgång. I väntan på mörkret grillade vi korv och stekte plättar på gasköket. Solnedgången måste vi givetvis fotografera från Saunaniemis strand.

Under natten smattrade regndroppar mot tält­duken, men morgonen grydde helt molnfri och kall. Kvällens varma västanvind hade förbytts i iskall nordan. Nu kändes det inte som en överdrift att ta på sig dunrocken. Då vi skulle vandra vidare var det motbjudande att ta den av sig och byta till en tunn skaljacka, trots att jag visste att jag får upp värmen så fort jag rör på mig. Efter morgonmålet packade vi våra ryggsäckar och begav oss i rask takt mot Siikakoski.
Vandringsleden går här först över den halv kilometer breda myren Onkisuo. Sedan står Onkilampi tallskog i turen och efter det Kuikkasuo, som är en knapp kilometer bred myr, innan man kommer till Kattilakoskenkangas. Förutom gula björkar kunde vi också njuta av att kölden hade fått myrarna att glöda i rött.
Forsrundan svänger tillbaka till älvstranden nedanför Murrookoski. I Murroojoki, som är en bäck som rinner ut i Likesanjoki, kan strömmen vara kraftig vid högt vattenstånd. Nu vid lågvatten kunde man ha lät ha hoppat över den på stenar, utan ryggsäck på ryggen. 
Redan då vi åt morgonmål mulnade det igen och snart började snö falla lätt. Ibland sprack ändå molntäcket upp och då gnistrade snöflingorna i solskenet. 
Vid vandringsledens sydligaste punkt finns en hängbro över Siikakoski. Det finns sålunda bara två broar på vilka man kan ta sig över älven inom utfärdsområdet. Med båt går det att ta sig över i sundet mellan Vastuuniemi och Kattilankoskenkangas och mellan Naukuniemi och Kattilaniemi i Airovirta.
 

Under den första dagen vandrade vi bara 11 kilometer. Det innebar att vi fick gå kring 20 kilometer den andra dagen. Förutom två små blåsor förorsakade av gummistövlar fick ingen av oss problem med fötterna. Små skavsår blev genast omplåstrade. Efter den rätt långa vandringen under den andra dagen var fötterna trötta, men sådant hör till då man vandrar längre sträckor.
Ryggsäckarnas vikt var relativt liten i förhållande till bärarnas vikt. En tumregel är att ryggsäcken inte ska få väga mer än en fjärdedel av bärarens vikt. Den här gången vägde ingen ryggsäck mer än en femtedel av vad bäraren vägde. De lätta ryggsäckarna och lättvandrade stigarna gjorde att vi gick hela sträckan med en medelfart på fyra kilometer i timmen. Emellanåt lämnade jag mig efter de andra för att fotografera. Mina döttrar som gick i täten saktade inte in och jag fick stundvis anstränga mig ordentligt för att hinna ikapp dem igen.
Då vi var på väg hem började jag få meddelande från kompisar om att fina norrsken var att vänta på kvällen. Vi stannade en stund för att beundra norrskenet från vägkanten men fortsatte sedan hemåt där en varm bastu väntade. På kvällen skulle det ha funnits en chans att fotografera norrsken hemma från trappan, men en mjuk säng och god sömn vann den här gången. Månne inte det blir av att fotografera norrsken senare under vintern.
Vandringen var lyckad både vad gäller vädret och de vackra landskapen. Höstglöden var som finast och vinden och regnet besvärade oss inte. Åtminstone jag njöt av varje stund. Det här blev en av årets finaste utfärder. 

På Forststyrelsens webbsajt utinaturen.fi finns utförlig information och kartor över Ruunaa ströv­- och naturskyddsområden.

Översättning Magnus Östman
Artikeln har tidigare publicerats på finska på retkipaikka.fi

Asko Ristolainen, Finlands Natur nr 3/2019
Kommentarer (0)
Skriv siffran 2 med bokstäver:
 

Finlands Natur

är tidningen för dig som vill läsa om naturen och miljön i Finland på svenska. Papperstidningen utkommer fyra gånger per år. Här på vår webbsajt presenterar vi ett litet urval artiklar ur den tryckta tidningen, i kronologisk ordning. Ytterligare några artiklar kan läsas mot avgift på den finlandssvenska tidskriftsportalen Paperini.

Är du intresserad av något särskilt ämne? Då kan du söka efter artiklar i 22 kategorier. Vill du läsa ännu fler artiklar? 
Då är det dags att börja prenumerera på Finlands Natur!
Den tryckta tidningen tidningen innehåller förutom miljörelaterat material även rikligt med faktaspäckade naturreportage illustrerade med högklassiga naturfoton.

 

Internet belastar miljön

Streaming av videor, allt från YouTube till långfilmer, har fått internets koldioxidutsläpp att växa explosionsartat. Streamingen för­brukar allt mer energi, en ökning som inte syns på din elräkning men som bidrar till att den globala elkonsumtionen ökar.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2019

Över Skärgårdshavets isar

Många ser skärgården enbart under sommar­månaderna. Det är synd, för skärgårdsvintern har sin speciella charm. Vitheten och tystnaden ute på isvidderna ger fina upplevelser som långfärdsskridskoåkarna upptäckt.Läs mera »
Sanna-Mari Kunttu, Finlands Natur nr 4/2019

Fredade skogar, vassvikar och fågeltorn

Trots att urbana miljöer dominerar är Helsingforsregionen rikare på skyddade skogar mer eller mindre i natur­tillstånd än något annat område i Nyland. Här finns också ett antal fågeltorn vid fredade vassvikar.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2019

God stadsplanering minskar bilberoendet

Alla yrkesgrupper behöver verktyg, också stadsplanerarna. I Finland heter ett av verktygen BEMINE - en rapport där forskare i samarbete med tjänstemän synat statistiken med målet att göra planeringen av städerna mer hållbar och inkluderande i framtiden.Läs mera »
Marcus Floman, Finlands Natur nr 4/2019

Ge helgerna deras betydelse igen

Julen och nyåret närmar sig. Allt fler blir uppmärksamma på helgfirandets baksidor och söker alternativ. Listorna med tips om en hållbar jul är många. Tillsammans med John Björkman tar vi fram kärnan i helgfirandet.Läs mera »
Maria Svens, Finlands Natur nr 4/2019

Berget värmer höghus i Esbo

Med hjälp av bergvärme och återvinning av värmen ur ventilations­luften ska höghusets 42 lägenheter minska sin förbrukning av energi för uppvärmning med minst två tredjedelar. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2019

Bäckarna behöver dig

Att avlägsna grenar och andra hinder, att gräva fram gammalt lekgrus eller lägga till nytt – med enkla åtgärder har fiske- och naturvårdsintresserade fått öringar att igen fortplanta sig i bäckar där de varit helt eller nästan försvunna.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2019

Höst i norra Karelen

Ruunaa rekreationsområde öster om Lieksa lämpar sig utmärkt för en höstlig veckoslutsvandring som även tonåringar uppskattar – trots nattkyla och snöslask.Läs mera »
Asko Ristolainen, Finlands Natur nr 3/2019

Mer strömming på matbordet hjälper Östersjön

Strömmingen har i dag degraderats till i första hand foder- och exportfisk. I medeltal äter vi idag bara 300 gram strömming per år. Kunde strömmingen i framtiden ersätta köttet och den importerade fisken på tallriken och därmed spela en positiv roll för Östersjön? Läs mera »
Marcus Floman, nr 3/2019

Fågelrik skärgård, orörda myrar och berg

Södra Österbottens skärgårdszon är smal men rik på både flyttande och häckande fåglar. Inne i landet finns vidsträckta myrar i naturtillstånd och några av Österbottens högsta berg.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2019