Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

Över Skärgårdshavets isar

Många ser skärgården enbart under sommar­månaderna. Det är synd, för skärgårdsvintern har sin speciella charm. Vitheten och tystnaden ute på isvidderna ger fina upplevelser som långfärdsskridskoåkarna upptäckt.

Förra vintern fick vi vänta länge på att isarna skulle lägga sig, men vintern före det bjöd på verkliga njutningar för skridskoåkarna. Då kom grupper ända från Sverige för att åka skridsko på Skärgårdshavet och speciellt på Gullkronas släta isar.
För mig blev det mycket skridskoåkning på det område där jag gjort dagsturer med kajak på sommaren. Många av skridskoturerna började vid Ölmos simstrand på Kimitoön och gick runt Hög­landet och Sandön, där jag ofta tagit iland med kajaken. Jungfruholmens jättegryta blev en favorit bland utfärdsmålen och restaurangen på Kasnäsudde fick många hungriga skridskoåkare som gäster.
Då jag åkte över vita, marmormönstrade isfält mitt i en ödslig, midvintertyst skärgård kunde jag inte låta bli att sucka av lycka. Fastän naturen är tyst om vintern bjuder den på fina upplevelser. Därtill bjuder isen på så mycket att undersöka och förundra sig över att man aldrig tröttnar på dess former, färger och olika beståndsdelar.
Spår av utter ser man ofta under skridsko­turerna och utanför Högsåra stötte vi på vargspår. Över vårvinterns isar hör man ofta sångsvanarnas trumpetstötar och i de första vakarna simmar knipor. Ett av de finaste mötena med djur var då vi stötte på en vikarkut ute på havsisen. 

Långfärdsskridskoåkningen har blivit populärare under de senaste åren då snöfattiga vintrar blivit vanligare. Det här är en hobby som inte är helt lätt att komma igång med. Den kräver en del specialutrustning, förmåga att läsa isen, mycket tålamod och gott om tid. Men ofta blir man belönad med oförglömliga upplevelser. Skridskoåkningen fick mig att bli djupt begeistrad av skärgårdsvintern. 
Det lönar sig att börja sin skridskoåkning med att gå en kurs där man får lära sig säkerhet på isen och bekanta sig med utrustningen. Då jag gick med i föreningen Finlands långfärdsskrinnare insåg jag snabbt att jag skulle förlora min själ till skridskoåkningen och skärgårdens snöfattiga vintrar. Genom föreningen fick jag följa med på turer som leddes av erfarna skrinnare. Då lärde jag mig också att läsa isar. Det slutade med att jag själv utbildade mig till turledare.  

Skridskoryggsäcken packas då de första isarna börjar lägga sig. Ryggsäcken töms igen först då vattnen befrias från sitt istäcke på våren. Långfärdsskridskoåkaren lär sig att ta dagen som den kommer.
Skridskoturerna förbereds ofta flera dagar i förväg genom att följa med väderrapporter och stud­era satellitbilder av isläget på nätet. För skrinnaren är snöfall närmast en svordom eftersom ett snötäcke försvårar åkningen och gör det utmanande att läsa isen. Regn kan däremot ibland vara välkommet, eftersom regnet smälter snön på isen så att den igen blir åkbar.
Vinden påverkar både tillfrysningen och isens rörelser. Speciellt i den yttre skärgården måste man ta vinden i beaktande eftersom en frånlandsvind kan sätta stora isflak i rörelse ut mot havet. Det är en risk som det inte är värt att ta.
Förhållandena på isen förändras hela tiden och varje stund man tillbringar på isen är en unik upplevelse. Skridskoåkaren är helt beroende av det väder naturen bjuder på. Utmärkta skridsko­isar kan uppstå under en natt, men de kan också försvinna under någon timme av snöyra.

Att läsa isen, med all dess skönhet och mång­formighet, är givande. Om man lärt sig detta undviker man oftast ett ofrivilligt, kyligt bad. Förutom sitt synsinne och sin hörsel behöver man en ispik som hjälper en att bedöma isens tjocklek och bärighet.
Isarna är mycket olika och de beter sig olika på sjöar och på havet. Stöpisen, som uppkommit då snö på isen smält och frusit på nytt, kan vara mjölkvit, medan kärnisen är mörk och stark. Speciellt spännande är is som är så genomskinlig att man kan se simmande fiskar och vattenväxter under sig. Isen kan innehålla stora luftbubblor eller vara täckt av saltkristaller som marmorerar ytan så att fascinerande mönster uppstår.
Det finns slät is, skrovlig is och ”appelsinis”, med en yta som påminner om appelsinskal. Frusna fartygsrännor ser ut som djävulsåkrar. Isen kan vara tunn och tjock, bärande och skör, hård och bågnande. Den kan innehålla små och stora iskristaller. Den kan vara flerskiktad eller bestå av packis och isflak. Isen kan sjunga under skridskobetten. Ibland smäller och mullrar den.
Ute på isvidderna ser man råkar och vindbrunnar, blommor av rimfrost på isens yta och längs steniga stränder de mest säregna isskulpturer. Under skridskoåkningen ska man använda alla sinnen och noga följa med allt detta. Att läsa naturisen är en läsupplevelse som slår det mesta! 

 

Säkerheten framför allt

Den allmänna kunskapen om hur man rör sig på isen är sannolikt idag på rekordlåg nivå. Vi har fjärmat oss från isen som miljö och förstår inte eller kan inte förbereda oss på riskerna med att röra sig på isen. Å andra sidan ser vi ibland livsfara där riskerna i praktiken är små. En kunnig långfärdsskridskoåkare minimerar riskerna och är förberedd på att möta farliga situationer.
För att kunna läsa isen behövs alltid en ispik – utan den ger man sig inte ut på isen! Till säkerhetsutrustningen hör också en ryggsäck som håller dig flytande. I den finns vattentätt packade ombyteskläder. Kring halsen hänger ett par isdubbar. Till utrustningen hör också en lättillgänglig livlina. Minst en utfärdskompis är obligatorisk då man rör sig på isen. Om något av allt detta saknas blir turen på isen ett dumt och riskabelt företag.
Då man lärt sig att läsa isen händer det sällan att man ”plurrar”. Om man trots allt hamnar i vattnet klarar man oftast själv att komma upp på isen igen på ett ögonblick. Och ännu behändigare går det om kompisarna drar upp en med hjälp av livlinan. Efter klädbyte och en kopp varm choklad är man igen klar att fortsätta färden.
En mer sannolik fara än plurrningar ligger i isens förändringar, både i rum och tid. Om man fått upp farten och isen är hård och vass finns risken att man skadar sig om man faller. Enligt Finlands långfärdsskrinnares statistik inträffar en olycka per 9 600 kilometer skridskoåkning. Plurrningar sker i medeltal en gång per 11 000 kilo­meter. Det här gäller endast långfärdsskridskoåkare som kan läsa isen, och som är rätt utrustade och kan använda sin säkerhetsutrustning. 
Statistiken berättar också att det i snitt uppstår 3,3 skador under tusen timmar av skridskoåkning. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande siffra för löpning är 3,6 och för fotboll 7,8. För långfärdsskridskoåkningens del skulle antalet skador säkert vara större utan kunskap om isen och rätt säkerhetsutrustning

Översättning Magnus Östman

Artiklarna har tidigare publicerats på finska på retkipaikka.fi

Sanna-Mari Kunttu, Finlands Natur nr 4/2019
Kommentarer (0)
Skriv siffran 8 med bokstäver:
 

Finlands Natur

är tidningen för dig som vill läsa om naturen och miljön i Finland på svenska. Papperstidningen utkommer fyra gånger per år. Här på vår webbsajt presenterar vi ett litet urval artiklar ur den tryckta tidningen, i kronologisk ordning. Ytterligare några artiklar kan läsas mot avgift på den finlandssvenska tidskriftsportalen Paperini.

Är du intresserad av något särskilt ämne? Då kan du söka efter artiklar i 22 kategorier. Vill du läsa ännu fler artiklar? 
Då är det dags att börja prenumerera på Finlands Natur!
Den tryckta tidningen tidningen innehåller förutom miljörelaterat material även rikligt med faktaspäckade naturreportage illustrerade med högklassiga naturfoton.

 

Internet belastar miljön

Streaming av videor, allt från YouTube till långfilmer, har fått internets koldioxidutsläpp att växa explosionsartat. Streamingen för­brukar allt mer energi, en ökning som inte syns på din elräkning men som bidrar till att den globala elkonsumtionen ökar.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2019

Över Skärgårdshavets isar

Många ser skärgården enbart under sommar­månaderna. Det är synd, för skärgårdsvintern har sin speciella charm. Vitheten och tystnaden ute på isvidderna ger fina upplevelser som långfärdsskridskoåkarna upptäckt.Läs mera »
Sanna-Mari Kunttu, Finlands Natur nr 4/2019

Fredade skogar, vassvikar och fågeltorn

Trots att urbana miljöer dominerar är Helsingforsregionen rikare på skyddade skogar mer eller mindre i natur­tillstånd än något annat område i Nyland. Här finns också ett antal fågeltorn vid fredade vassvikar.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2019

God stadsplanering minskar bilberoendet

Alla yrkesgrupper behöver verktyg, också stadsplanerarna. I Finland heter ett av verktygen BEMINE - en rapport där forskare i samarbete med tjänstemän synat statistiken med målet att göra planeringen av städerna mer hållbar och inkluderande i framtiden.Läs mera »
Marcus Floman, Finlands Natur nr 4/2019

Ge helgerna deras betydelse igen

Julen och nyåret närmar sig. Allt fler blir uppmärksamma på helgfirandets baksidor och söker alternativ. Listorna med tips om en hållbar jul är många. Tillsammans med John Björkman tar vi fram kärnan i helgfirandet.Läs mera »
Maria Svens, Finlands Natur nr 4/2019

Berget värmer höghus i Esbo

Med hjälp av bergvärme och återvinning av värmen ur ventilations­luften ska höghusets 42 lägenheter minska sin förbrukning av energi för uppvärmning med minst två tredjedelar. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2019

Bäckarna behöver dig

Att avlägsna grenar och andra hinder, att gräva fram gammalt lekgrus eller lägga till nytt – med enkla åtgärder har fiske- och naturvårdsintresserade fått öringar att igen fortplanta sig i bäckar där de varit helt eller nästan försvunna.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2019

Höst i norra Karelen

Ruunaa rekreationsområde öster om Lieksa lämpar sig utmärkt för en höstlig veckoslutsvandring som även tonåringar uppskattar – trots nattkyla och snöslask.Läs mera »
Asko Ristolainen, Finlands Natur nr 3/2019

Mer strömming på matbordet hjälper Östersjön

Strömmingen har i dag degraderats till i första hand foder- och exportfisk. I medeltal äter vi idag bara 300 gram strömming per år. Kunde strömmingen i framtiden ersätta köttet och den importerade fisken på tallriken och därmed spela en positiv roll för Östersjön? Läs mera »
Marcus Floman, nr 3/2019

Fågelrik skärgård, orörda myrar och berg

Södra Österbottens skärgårdszon är smal men rik på både flyttande och häckande fåglar. Inne i landet finns vidsträckta myrar i naturtillstånd och några av Österbottens högsta berg.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2019